;singelliv, ångest & kassa one nights stands



Hur många har inte någon gång i sitt liv drömt lite i smyg om att vara singel, när man varit i ett förhållande? Upp med handen! Jag vet att jag har. Och efter oändliga samtal med mina väninnor så vet jag att jag inte är ensam.

Så vad är det egentligen som lockar? Vad är det som gör att man längtar efter ett liv i ensamhet, när det är så bra att vara två? Vad finns det att sukta efter, när man har en kille man älskar vid sin sida?

Man pratar om friheten att kunna göra vad man vill, hur skönt det är att bara fokusera på sig själv och inte behöva tänka på någon annan. För mig är det, det enda argumentet som är hållbart. Sedan jag blev såppas säker i mig själv, som jag faktiskt är idag, känns ingenting annat lockande.
Hela grejen med att ränna ute på klubbar hela nätterna, supa sig aspackad och ha flera one nights stands känns ganska passé. För mig innebär det bara att man mår skit dagen efter. Man är bakfull, trött, ser ut som något katten släpat in och oftast bidrar det bara till en jävla massa ångest. Man har gjort eller sagt något dumt, hamnat i säng med någon man efter lite eftertanke absolut inte skulle legat mellan lakanen med annars.

Vad är det som är kul med det? Ärligt talat. Jag accepterar gärna om andra ser nöjet i det hela, men för mig är det ganska ofattbart. Efter att man växt upp, mognat, skaffat nya uppfattningar och värderingar så har helt enkelt längtan efter ett sådant liv avtagit – rejält.

Nu mera ser jag enbart njutningen i att vara tillsammans med någon jag tycker om. Att ha någon att komma hem till efter jobbet, någon att dela alla glädjeämnen med, någon som tröstar när man är ledsen, någon att krypa ner bredvid på kvällen och framförallt, någon att lita på. För mig finns det inget bättre! Efter att jag träffade min nuvarande man, så har jag totalskrotat längtan efter singelliv i alla dess former, och istället valt att se vad jag har. Det är många, väldigt många som har en tendens att allt som ofta glömma av hur bra man faktiskt har det. Det går inte att både ha kvar kakan, och äta upp den. Det gäller att välja, och när man gjort det kommer man förmodligen känna sig både säkrare i sig själv och mer bekväm med tillvaron.

Många som i dagsläget är singlar, längtar ju bara efter ett förhållande. En relation. Någon att dela tillvaron och vardagen med. Någon att mysa ihop med, som pussar en i nacken och säger ”Jag älskar dig”. I slutändan är det ju det vi alla förmodligen vill ha. Och när man som nybliven singel sitter där bakfylletrött i soffan en Söndagskväll, och önskar att någon satt bredvid en, det är då man vanligtvis inser sitt misstag.

Och allvarligt talat, hur många där ute har någonsin haft ett grymt ”One night stand”? Jag kan avslöja direkt, att jag inte är en av dom. Oftast är det haffsigt, slaffsigt, rätt upp&ner, och sedan ligger man där – otillfredsställd och med en ångest så stark att den stryper syretillförseln.

Nä, Ballongparaden säger ”NEJ TACK” till singelliv och ger en stor tumme upp till familjeliv!!

Känner ni likadant? Varför/varför inte?
Hur är er syn på singellivet?
Har ni någonsin haft en grymt ”One night stand”?

 


;jag älskar min gubbe ;P

Ballongparaden tycker att männsikor ska skrota sina fördomar & idiotiska åsikter!
Vad sägs om att istället vara glad för att två människor funnit varandra?


Hur reagerar ni/hur skulle ni reagera?
Om en bekant/någon ni känner till skulle skaffa en 10-20 år äldre partner?


För ett par år sedan, kunde jag reagera ganska starkt ifall jag fick höra att någon hade en pojkvän eller flickvän som var mycket äldre, eller mycket yngre. Speciellt om det var någon i min ålder som skaffat sig en betydligt äldre partner. Inte så att jag engagerade mig på något sätt, men jag kan absolut erkänna att jag brukade höja lite på ena ögonbrynet. Jag har alltid haft en väldigt naturlig syn på kärlek, jag är en sådan som accepterar det mesta och anser att allting är individuellt. Men det är klart att man rynkade lite på näsan, när man fick höra att det var väldigt stor ålderskillnad mellan ett par. Det vet jag många som gör, så min reaktion var förmodligen ganska naturlig. Att reaktionen blev starkare hos människor, om mannen dessutom är den som skaffat sig en yngre flickvän, såg jag inte som något konstigt alls.

Fram tills nu. Numera skäms jag över människor som skvallrar om det, hyssjar och viskar, pekar och dömer. Ännu mer skäms jag över att jag en gång var medskyldig, och delade dessa idiotiska åsikter. Det är för mig idag, oerhört konstigt att människor kan acceptera homosexuella, bixeuella, transsexuella etc. förhållanden, men så fort det kommer ett par med kraftig ålderskillnad, återvänder man till lågstadiefasonerna. Hur många gånger har man inte hört, ”men herregud! Han är ju gammal nog att vara hennes pappa?!”. Och hur många gånger har man inte sagt det själv?

Mina tankar och åsikter ändrades när jag själv träffade en mycket äldre man. 15 år för att vara exakt, och i år blir jag 21. För mig är vår ålder absolut ingenting jag tänker på. Jag tänker bara att han är en fantastisk man som jag älskar, och varför skulle en siffra hindra mig från att vara lycklig? Det är ju absurt. Varför reagerar man egentligen på människors ålder? Det är väl personen man blir kär i, inte årtalet som personen är född? Jag skäms över mig själv, när jag idag ser tillbaka och minns hur jag själv yttrade mig om hur knepigt är med stor ålderskillnad. På vilket sätt är det knepigt? I dagsläget kan jag inte komma en enda bra anledning till varför det på något sätt skulle vara konstigt, fel eller äckligt?

Människor har för ovana att själva fantisera ihop något sjukt scenario om att mannen (oftast) skulle attraheras av yngre tjejer, och att han därför är något av en "äcklig gubbe". Hela den inställningen är så otroligt snevriden och sjuk. Om man träffar någon som man får intresse för, så tänker man inte på åldern. Man tänker på personligheten, på värderingar, på åsikter, drömmar och mål. Och om vi drar jämt på dom planen, vad fan spelar det för roll om ”han skulle kunna vara min pappa”. Bara för att dom skulle kunna vara i samma ålder? Nej, det som är sjukt, det är att ens tänka i dom banorna. Det är passé, löjligt och sårande.


;svar på tal ang. förhållanden!



- Och snälla, fördomsfulla människor. Låt mig slippa "omg! Är han 15 år äldre än dig?!"
Hela den grejen tänker jag ta upp i ett framtida inlägg, så tills dess; just shut the fuck up!

;det pratas om analsex!



Nu ska jag ta upp ett ämne som kommer få många att öppna munnen av i förskräckelse, en del kommer förmodligen höja på ena ögonbrynet och andra kommer viska ”men det där är ju privat!?”
Vad är det jag pratar om? Analsex, såklart. Inget annat är så tabu i Sverige som analsex, eller kanske sex över huvud taget. På senare tid pratas det dock vitt och brett om det, människor knullar på varandra som djur i TV framför både kamera och tittare, men en del hyssjar fortfarande föraktfullt när det kommer på tal i offentliga sammanhang.

När jag häromdagen satt och klickade runt bland bloggar, så hittade jag ett inlägg som en ”Katrin Janouch”, författare och bloggare på Amelia.se, hade skrivit. Inlägget handlade om att man ska ”vägra analsex”, vilket gjorde mig lite fundersam. Hon skriver att man måste våga vägra analsex, att analsex absolut inte kan vara skönt för någon av det kvinnliga könet, att de analkrävande männen kan dra åt helvete och att det enbart leder till sjukdomar samt att man får en, jag citerar; ”blödande babianröv”.

Missförstå mig inte nu, jag håller med henne i många av hennes åsikter. Det är aldrig OK att tvingas till någonting, är det något man inte vill göra så bör man ALLTID säga nej, och stå på sig. Om man avskyr analsex så bör man absolut inte ha det, och jag tycker verkligen att det är fel att många unga tonårstjejer känner att dom ”måste ställa upp” när deras pojkvän tjatar.

MEN, vad Katrin Janouch missar, är att det faktiskt finns många kvinnor som njuter av analsex, lika mycket – om inte mer än vad män gör. Att alla män skulle bli mer upphetsade av analsex än av vanligt vaginalsex är en myt! Vissa gillar det, vissa gillar det inte – MEN det gäller BÅDA könen. Men denna sidan av analsex framhävs inte. Nej, ”analsex är fel, äckligt och bara någonting som män tycker om. ”

Mina åsikter kring detta grundas av att det var flera kvinnor som kommenterade inlägget och skrev att ”Nä, men jag tycker faktiskt att analsex är skönt och det ger mig underbara orgasmer”. Dessa kvinnor blev påhoppade av de andra med en mängd korkade argument, och blev kallade både det ena och det andra. ”Kvinnor kan omöjligt njuta av penetration i baken” menade man. Nähä? Och vem fan avgör det? Gör man inte det själv eller?

Kan vi inte bara ta bort alla märkliga stämplar, allt hyssjande, alla fördomar och all tabu kring ämnen som dessa? Det är så onödigt. Vad man gillar är upp till var och en, och det har ingen annan rätt att avgöra. Bara för att ”Katrin Janouch” inte tycker om att få en snopp i stjärten, så finns det ju uppenbarligen andra kvinnor som gör det, och det är väl för fan upp till dom att tycka? UTAN att någon annan har rätt att döma dom.

Många kvinnor kanske går minste om en otroligt njutning, tack vare all kritik och tabu kring hela den här ”analsex-grejen”. Man måste ju testa för att få reda på vad man tycker om och inte tycker om, det lär man sig inte genom att lyssna på vad andra säger.

Självklart ska det ske på rätt sätt, vara bådas beslut och på bådas villkor..
Men tabu är så förlegat, nu skrotar vi det!


- Vad säger ni läsare?



Test