ballongparaden

Är det Lördag så är det! Denna helgen fick vara vit, ja, från alkohol i alla fall. Onyttigheter är OK om man tappat 4 kilo. Jag måste ju få mina jeans att passa igen, eller hur? ;)

Ballongparaden gillar färg, surprise! Surprise!
Haha, hur som helst. Köpte detta otroligt söta underklädes-set när jag var i Göteborg. Bilderna gör det inte rättvisa, färgen är mer i en mjuk men stark orange färg. Inte lika röd som man kan tro utifrån bilderna! Känns som sockervadd mot huden. Gillar ni?

Godmorgon folket! Vaknade klockan 6 imorse, och nu är jag inne i stan. Ska strax ringa några samtal angående ett par jobb, och börjar bli ganska nervös, haha! Hur som helst. Ska ner och fika med Emmy vid 2, men jag hoppas vi hörs innan dess! xoxo

Hur många har inte någon gång i sitt liv drömt lite i smyg om att vara singel, när man varit i ett förhållande? Upp med handen! Jag vet att jag har. Och efter oändliga samtal med mina väninnor så vet jag att jag inte är ensam.

Så vad är det egentligen som lockar? Vad är det som gör att man längtar efter ett liv i ensamhet, när det är så bra att vara två? Vad finns det att sukta efter, när man har en kille man älskar vid sin sida?

Man pratar om friheten att kunna göra vad man vill, hur skönt det är att bara fokusera på sig själv och inte behöva tänka på någon annan. För mig är det, det enda argumentet som är hållbart. Sedan jag blev såppas säker i mig själv, som jag faktiskt är idag, känns ingenting annat lockande.
Hela grejen med att ränna ute på klubbar hela nätterna, supa sig aspackad och ha flera one nights stands känns ganska passé. För mig innebär det bara att man mår skit dagen efter. Man är bakfull, trött, ser ut som något katten släpat in och oftast bidrar det bara till en jävla massa ångest. Man har gjort eller sagt något dumt, hamnat i säng med någon man efter lite eftertanke absolut inte skulle legat mellan lakanen med annars.

Vad är det som är kul med det? Ärligt talat. Jag accepterar gärna om andra ser nöjet i det hela, men för mig är det ganska ofattbart. Efter att man växt upp, mognat, skaffat nya uppfattningar och värderingar så har helt enkelt längtan efter ett sådant liv avtagit – rejält.

Nu mera ser jag enbart njutningen i att vara tillsammans med någon jag tycker om. Att ha någon att komma hem till efter jobbet, någon att dela alla glädjeämnen med, någon som tröstar när man är ledsen, någon att krypa ner bredvid på kvällen och framförallt, någon att lita på. För mig finns det inget bättre! Efter att jag träffade min nuvarande man, så har jag totalskrotat längtan efter singelliv i alla dess former, och istället valt att se vad jag har. Det är många, väldigt många som har en tendens att allt som ofta glömma av hur bra man faktiskt har det. Det går inte att både ha kvar kakan, och äta upp den. Det gäller att välja, och när man gjort det kommer man förmodligen känna sig både säkrare i sig själv och mer bekväm med tillvaron.

Många som i dagsläget är singlar, längtar ju bara efter ett förhållande. En relation. Någon att dela tillvaron och vardagen med. Någon att mysa ihop med, som pussar en i nacken och säger ”Jag älskar dig”. I slutändan är det ju det vi alla förmodligen vill ha. Och när man som nybliven singel sitter där bakfylletrött i soffan en Söndagskväll, och önskar att någon satt bredvid en, det är då man vanligtvis inser sitt misstag.

Och allvarligt talat, hur många där ute har någonsin haft ett grymt ”One night stand”? Jag kan avslöja direkt, att jag inte är en av dom. Oftast är det haffsigt, slaffsigt, rätt upp&ner, och sedan ligger man där – otillfredsställd och med en ångest så stark att den stryper syretillförseln.

Nä, Ballongparaden säger ”NEJ TACK” till singelliv och ger en stor tumme upp till familjeliv!!

 

JAG: (Visar bilden nedan för M.)
M: .......
JAG: HAHAHAHAHAHAHAHA!
M: .......
JAG: HAHAHAHAHAHAHAHA!

Jag har världens bästa humor. Tänk att den stackarn får stå ut med sånt här dygnet runt. Tur att min mamma har lika bäst humor som mig. Det är henne jag ringer mitt i natten för att tala om ett asdåligt skämt jag nyss kommit på. Men det är OK. Hon tycker om mig. Och mina asdåliga skämt.

För ett par år sedan, kunde jag reagera ganska starkt ifall jag fick höra att någon hade en pojkvän eller flickvän som var mycket äldre, eller mycket yngre. Speciellt om det var någon i min ålder som skaffat sig en betydligt äldre partner. Inte så att jag engagerade mig på något sätt, men jag kan absolut erkänna att jag brukade höja lite på ena ögonbrynet. Jag har alltid haft en väldigt naturlig syn på kärlek, jag är en sådan som accepterar det mesta och anser att allting är individuellt. Men det är klart att man rynkade lite på näsan, när man fick höra att det var väldigt stor ålderskillnad mellan ett par. Det vet jag många som gör, så min reaktion var förmodligen ganska naturlig. Att reaktionen blev starkare hos människor, om mannen dessutom är den som skaffat sig en yngre flickvän, såg jag inte som något konstigt alls.

Fram tills nu. Numera skäms jag över människor som skvallrar om det, hyssjar och viskar, pekar och dömer. Ännu mer skäms jag över att jag en gång var medskyldig, och delade dessa idiotiska åsikter. Det är för mig idag, oerhört konstigt att människor kan acceptera homosexuella, bixeuella, transsexuella etc. förhållanden, men så fort det kommer ett par med kraftig ålderskillnad, återvänder man till lågstadiefasonerna. Hur många gånger har man inte hört, ”men herregud! Han är ju gammal nog att vara hennes pappa?!”. Och hur många gånger har man inte sagt det själv?

Mina tankar och åsikter ändrades när jag själv träffade en mycket äldre man. 15 år för att vara exakt, och i år blir jag 21. För mig är vår ålder absolut ingenting jag tänker på. Jag tänker bara att han är en fantastisk man som jag älskar, och varför skulle en siffra hindra mig från att vara lycklig? Det är ju absurt. Varför reagerar man egentligen på människors ålder? Det är väl personen man blir kär i, inte årtalet som personen är född? Jag skäms över mig själv, när jag idag ser tillbaka och minns hur jag själv yttrade mig om hur knepigt är med stor ålderskillnad. På vilket sätt är det knepigt? I dagsläget kan jag inte komma en enda bra anledning till varför det på något sätt skulle vara konstigt, fel eller äckligt?

Människor har för ovana att själva fantisera ihop något sjukt scenario om att mannen (oftast) skulle attraheras av yngre tjejer, och att han därför är något av en "äcklig gubbe". Hela den inställningen är så otroligt snevriden och sjuk. Om man träffar någon som man får intresse för, så tänker man inte på åldern. Man tänker på personligheten, på värderingar, på åsikter, drömmar och mål. Och om vi drar jämt på dom planen, vad fan spelar det för roll om ”han skulle kunna vara min pappa”. Bara för att dom skulle kunna vara i samma ålder? Nej, det som är sjukt, det är att ens tänka i dom banorna. Det är passé, löjligt och sårande.

Som ni kanske vet så är ju jag helt såld på t-shirtar, speciellt på sådana som är färgglada, fina och inte kostar en förmögenhet. Därför tänkte jag höra om ni skulle tycka det var kul om jag visade upp några olika som finns i högen här hemma? =) Vore det kul att se vad Ballongis gömmer i sin garderob? Haha.

Vad tycker ni om den här nedan? Köpte den i helgen, blev helt förälskad i den hallonröda färgen. 99pix från GT.

 

Vilken suverän dag det varit! Har hunnit luncha med syrran, träffat ett par vänner, haft två stycken möten som gick strålande, snackat skit med mina arbetskamrater och designat om hela bloggen. Hemma håller vi på att renovera, jag har fått nytt jobb, bloggen går skitbra, mitt förhållande går suveränt och jag har världens finaste vänner. Jag är så lycklig just nu!

Vad tycker ni förresten om den nya designen? =)
Headern är inte ändrad, bara själva upplägget på bloggen (menyer osv.)

Är nyduschad, nyrakad och luktar smultron. Precis så som vi kvinnor ska göra tjugofyra timmar om dygnet, sju dagar i veckan. Inga konstigheter alltså! ;) Nu sticker jag ner på stan för lunch & möten. Vi hörs sedan darlings! (Har världens ”fail-video-blogg” som ni ska få se, hehe.) Smack.

Nu ska jag ta upp ett ämne som kommer få många att öppna munnen av i förskräckelse, en del kommer förmodligen höja på ena ögonbrynet och andra kommer viska ”men det där är ju privat!?”
Vad är det jag pratar om? Analsex, såklart. Inget annat är så tabu i Sverige som analsex, eller kanske sex över huvud taget. På senare tid pratas det dock vitt och brett om det, människor knullar på varandra som djur i TV framför både kamera och tittare, men en del hyssjar fortfarande föraktfullt när det kommer på tal i offentliga sammanhang.

När jag häromdagen satt och klickade runt bland bloggar, så hittade jag ett inlägg som en ”Katrin Janouch”, författare och bloggare på Amelia.se, hade skrivit. Inlägget handlade om att man ska ”vägra analsex”, vilket gjorde mig lite fundersam. Hon skriver att man måste våga vägra analsex, att analsex absolut inte kan vara skönt för någon av det kvinnliga könet, att de analkrävande männen kan dra åt helvete och att det enbart leder till sjukdomar samt att man får en, jag citerar; ”blödande babianröv”.

Missförstå mig inte nu, jag håller med henne i många av hennes åsikter. Det är aldrig OK att tvingas till någonting, är det något man inte vill göra så bör man ALLTID säga nej, och stå på sig. Om man avskyr analsex så bör man absolut inte ha det, och jag tycker verkligen att det är fel att många unga tonårstjejer känner att dom ”måste ställa upp” när deras pojkvän tjatar.

MEN, vad Katrin Janouch missar, är att det faktiskt finns många kvinnor som njuter av analsex, lika mycket – om inte mer än vad män gör. Att alla män skulle bli mer upphetsade av analsex än av vanligt vaginalsex är en myt! Vissa gillar det, vissa gillar det inte – MEN det gäller BÅDA könen. Men denna sidan av analsex framhävs inte. Nej, ”analsex är fel, äckligt och bara någonting som män tycker om. ”

Mina åsikter kring detta grundas av att det var flera kvinnor som kommenterade inlägget och skrev att ”Nä, men jag tycker faktiskt att analsex är skönt och det ger mig underbara orgasmer”. Dessa kvinnor blev påhoppade av de andra med en mängd korkade argument, och blev kallade både det ena och det andra. ”Kvinnor kan omöjligt njuta av penetration i baken” menade man. Nähä? Och vem fan avgör det? Gör man inte det själv eller?

Kan vi inte bara ta bort alla märkliga stämplar, allt hyssjande, alla fördomar och all tabu kring ämnen som dessa? Det är så onödigt. Vad man gillar är upp till var och en, och det har ingen annan rätt att avgöra. Bara för att ”Katrin Janouch” inte tycker om att få en snopp i stjärten, så finns det ju uppenbarligen andra kvinnor som gör det, och det är väl för fan upp till dom att tycka? UTAN att någon annan har rätt att döma dom.

Många kvinnor kanske går minste om en otroligt njutning, tack vare all kritik och tabu kring hela den här ”analsex-grejen”. Man måste ju testa för att få reda på vad man tycker om och inte tycker om, det lär man sig inte genom att lyssna på vad andra säger.

Självklart ska det ske på rätt sätt, vara bådas beslut och på bådas villkor..
Men tabu är så förlegat, nu skrotar vi det!

- Vad säger ni läsare?

Vad gör ni, är det soligt väder hos er också? =)

Jag hoppas alla förstår att jag var jätte-jätte-JÄTTE seriös. Så nu när ni sett mig sitta och babbla om ingenting i en och en halv minut, så kan ni väl berätta vad ni vill att jag ska ta upp i mina videobloggar? Något ni vill jag ska visa? Göra? Säga? Prata om? Alla röster blir hörda hos ballongparaden, till och med sossar och fjortisar. I promise!

 

God morgon från ballongparaden!
Sitter framför datorn och snörvlar, och det har jag gjort sedan 6 imorse. Tanken är att jag ska på gastroskopi idag, och jag är så nervös att jag skulle kunna skita i byxan alltså, haha. Dock är jag i full flärd med att försöka omboka tiden, då jag känner mig way för krasslig för att kunna genomföra en sådan undersökning idag.. Vi får väl se hur det går.

Och förresten, eftersom jag jämt ”redigerar och mixtrar” så mycket med mina bilder så tänkte jag lägga upp en bild på ”moi al naturale”. Eller ja, alltså, jag har inte mixtrat med något på denna bild förutom att förbättra skärpan, beskurit den och lagt in lilla hjärtat i hörnet. Jag kunde liksom inte låta bli!

- Så vad tycker ni om er älskade ballongparaden nu då?
(Ni hatar mig inte nu när ni verkligen fått sett hur jag ser ut va? Bakom alla regnbågar, hjärtan och glitter, hahah.)

- - Diggar eller dissar?

(Sedan kan vi ju förbi se det faktum att det är näst intill omöjligt för mig att gå längre än 25 meter i dessa mördarklackar. Huvudsaken är ju att dom ser snygga ut i hyllan, daaah)

”Det var en sen eftermiddag i början på hösten, mörkret hade sakta börjat lägga sig över utkanten på Göteborg och inne på IKEA kunde man känna en svag doft av köttbullar med lingonsylt..”

Hahah, nej jag bara skojar! Dessa små noppriga färgklickar hittade i en sådan där ”blandat-plock-hylla” inne på IKEA. Jag hade brist på tofflor att dra på mig när jag springer runt här ute på landet, så jag slet åt mig ett par i en storlek som skulle kunna heta ”mini”.
Numera slits dom med hälsa, varenda gång jag ska ut på balkongen och blossa. Stackrarna har fått stå ut med både snö, regn och en och annan fimp som fastnat under – men dom är mina trogna följeslagare, min sidekick och kommer alltid finnas i mitt hjärta.

- Har ni någon speciell pryl som ni håller lite extra varmt om hjärtat?

Vet ni vad som gör mig glad? Jo, det är att jag inte ens har varit tillbaka i bloggvärlden en vecka än – men redan fått så många läsare som tar sig tid att klottra ner så massa vackra ord till mig. Jag gillar er! Därför har jag som personlig policy att; lämnar man en kommentar på min blogg, så kan man räkna med ett svar! =)

- Svarar ni på alla kommentarer ni får?

Sedan jag blev dålig har jag rasat 4 kilo i vikt. Inte mycket för många, men för en liten tjej som mig så är det en del. Många skulle säkert bli lyckliga över detta faktum, eftersom samhällets ideal ser ut som det gör - men inte jag inte! Jag bekymrar mig över att jeansen hasar ner i rumpan och framförallt så kan jag stå framför spegeln och undra "Vart fan är mina tuttar?!" "HALLÅÅÅÅ, C-KUPAN?!"

Well, it's gone och det stör mig som fan. Jag är en riktig tutt-tjej och när mina bröst blev en solklar C-kupa skuttade jag runt och sprätte värre än en fjortis med troskanten synlig, hahah.

- Skulle ni bli ledsna eller glada om ni gick ner cirka 5 kilo i vikt?

Vad är lycka för dig? Vi pratar alltid om alla saker vi vill uppleva och uträtta i livet. Vi pratar om platser vi vill besöka, människor vi vill möta, spännande saker vi vill göra.. Det handlar alltid om framtiden. Alltid om det som komma skall, eller åtminstone det som vi vill ska komma..

Jag gör det, och jag tror knappast att jag är ensam. Vardagen är något banalt som vi vill ska ta slut, så att vi kan lämna plats åt allt det fantastiska vi tror kommer hända. Men hur ofta reser vi faktiskt på arslet och tar itu med det? Saker kommer inte till en, utan man måste sparka sig själv där bak för att det ska hända. Det är så förändring går till! Jag och JELLICA pratade om just det här i telefon här om dagen. Allt vi vill göra, vara med om, uppleva. Men att det är så jävla lätt att slinka in i vardagens trista rytm och bara låta tiden gå. Det är jag expert på! Men jag kan också ha mina glimtar, då jag helt plötsligt bara säger; NÄ NU JÄVLAR!!
Och det är då det är först då det händer. Saker kommer inte till en försen man är mottaglig för det - om ens då.

Vi borde alla testa, att faktiskt göra alla de där sakerna vi drömmer om. Ok, allt är långt ifrån möjligt och allt kan inte hända precis med en gång. Men om man tar ett litet stapplande steg i taget, så räcker det långt. Då kommer man åtminstone någonstans, istället för att bara sitta still och prata om det.

Sedan bör vi inte glömma alla de där fantastiska stunderna som finns i vardagen. Vardags-lyckan!
Den som är så otroligt viktig, men som vi allt som ofta lägger på hyllan och glömmer bort.

"Den där fikan med en gammal god vän som man inte sett på evigheter, det där gulliga sms:et från sin käresta, den där morgonen då man vaknar av solens varma strålar i ansiktet, den där ny-inköpta blusen som man är sååå snygg i, den där spontana ölen efter jobbet med en arbetskamrat eller den där komplimangen från chefen..
Listan kan göras oändlig, så är det inte på tiden att vi börjar uppskatta det lilla i livet?"

Jag tror, att om man börjar göra det, så kommer vägen till lycka inte kännas lika lång..

- Vad är vardags-lycka för er?

Sitter och spenar i bildarkivet, när jag plötsligt får syn på fotografierna ovan. Santorini, september 2010. Ack vad mitt hjärta klappar varmt! Förmodligen den mest fantastiska resa jag gjort hittills, och klimatet är så otroligt häftigt. Något man definitivt måste uppleva.

Detta gjorde ju inte direkt att jag längtade mindre till sommaren, sol & värme.. suck..

- Vilken är den underbaraste resan ni gjort?
- Och vad gillar ni bilderna?

Har spenderat dagen framför datorn i hopp om att helt få fix på den nya designen. Trots att det var länge sedan jag höll på med en blogg av något slag, så har inte kunskaperna blivit oklara minnen – vilket jag är tacksam för! Men en del saker är ännu lite kluriga, and that’s why I’m not all done yet. Men snart så, snart!

Nu blir det en paus i all kodning däremot. Ska ta en cancerpinne och slå en pling till världens bästa JELLICA.

Mitt år 2010 har varit det mest turbolenta någonsin. Detta beror inte på att det var direkt hysteriskt, utan bara att det hända så otroligt mycket. Saker förändrades helt enkelt. Även om allt inte är bra - än - så går jag i alla fall med känslan om att det kommer bli det. Jag älskade 2010, lika mycket som jag hatade det. 2010 har gett mig mängvis med lycka men även återkommande ångestattacker och floder med tårar. På nyårsaftons-kväll hade jag en bubblande känsla i magen, äntligen fick jag chansen att lämna det gamla bakom mig och bara andas in friska vindar. 2011.

Men dagen efter, 1 Januari.. Ja, jag måste erkänna att den där bubblnade känslan då kändes som något som skulle kväva mig. Jag var kanske inte redo att lämna det gamla bakom mig än? Kanske har jag inte bearbetat det nog, kanske..

Men jag har bestämt mig. 2 0 1 1   s k a   b l i   e t t   u n d e r b a r t   å r.
Och jag ska försöka sluta tänka negativt och en gång för alla samla energi. För att ta nya tag.
Under ett nytt år.

Ett år sedan sist. Ett år..

Mitt liv är radikalt förändrat. Inte samma vänner. Inte samma pojkvän. Inte samma jobb. Inte samma bostad.

Shit. Bloggen har missat ett helt år.. Det enda jag har kvar att det som passerat, är svaga glimtar och minnen i mitt fullspäckade huvud. Kanske är det bra att det är så, för även om det har varit ett helt fantastiskt år så har inte allt varit lika trevligt. Det är nog bäst såhär. Att jag själv kan bestämma vad jag vill minnas.

Hej bloggen, nu är det 2011 och ja.. Det verkar som att jag är tillbaka.